Det är mitt fel

Ärligt så har jag nästan glömt bort min blogg... Känner mig inte väldigt inspirerad just nu heller, men fick ändå ett litet behov av att skriva...

Tyvärr uppstod helt säkert dagens behov av att få "ur sig", i något sorgligt. En gammal och trogen vän förlora i måndags sin storasyster. En storasyster som även betydde väldigt mycket för mig.. I mina tonår var hon viktig, En stabil vuxen som alltid fanns där till 100 %. Då var hon många år äldre, idag va vi så gott som jämngamla...  För min vän betydde hon allt än idag... Gör mig ont hur detta påverkar honom.

Idag har minnena kommit och gott.. Tårar har kommit med jämna mellanrum. Lika mycket för Barbro som för att situationen som gjorde att Barbro blev så viktig för mig. Situationen som gjorde att jag tydde mig till henne och hennes omtanke. Min familjesituation som tyvärr idag 30 år senare inte är ett dugg bättre.

Det är en sorg, en sorg över att jag i alldeles för många år har försökt.. Jag har slutat försöka och känner mig idag starkare än på många år.. Men kan inte frångå att jag förlorat mycket tid, tid som jag aldrig får tillbaka.. tid min son inte får tillbaka. Och det är mitt fel.

Numera tillåter jag ingen annans negativa ord få plats när jag pratar med mig själv... Något Barbro och andra utomstående sagt till mig i alla år, men som jag nu äntligen börjar bli riktigt bra på :)