När jag ändå kommer ihåg bloggen tänkte jag skriva om vad som hände förra lördagen och som tyvärr lite förstörde flera dagar för mig..
Isa min söta älskade vita lilla hund prinsessa käkade upp en mus... Bara nu när jag skriver om det känner jag hur jag mår lite illa i fingrarna. Och det är just detta som är så dåligt..
Jag VET att möss inte är farliga. Men mina känslor och min kropp reagerar som om det är stor fara, på riktigt stor fara.. Jag kan inte kontrollera mig själv.. Det kallas fobi och jag har sökt för det en gång för många år sedan.. Det var efter jag helt sonika tog min son under armen mitt i natten en vardag och lämnade lägenheten i flera dar, tills Kungälvsbostäder rivit hela min lägenhet i jakt efter var de kom in.. Bodde på bottenplan då. När jag äntligen våga ta mig hem igen tog det ändå över 6 månader innan jag kände mig trygg... Varje morgon i många månader la jag varje morgon en bit ost på hallgolvet för att ens våga gå in när jag kom från jobbet.. Sen när vi flyttat hit såg jag på väg till tvättstugan något ligga utanför källardörren. En död sork sa grannen, men jag tvivlar. I flera veckor tvättade jag i gummistövlar. De första veckorna med silvertejp virat runt stövelskaftet.
Har fler galna exempel, men tror det räcker för ni ska förstå galenskapen.
Men, jag sökte alltså för detta och fick träffa en kvinna, hon slår sig ner framför mig, lägger benen i kors och lägger ett block i knät, och med pennan redo frågar, -och hur var din barndom... Jag gick därifrån... Är allergiskt mot sådana psykologer...
De sista åren har det ändå blivit bättre. Jag tänker på det lite för ofta men jag har inte undvikit platser på flera år.
Men förra lördagen skedde det. Isa fångade en mus när vi var med min kusin och hennes barn nere vid Berga på Tjörn. Hon åt upp den... Misstänker att min reaktion spela in.. Aldrig att hon skulle släppa sitt byte till den galningen som stod och skrek, flaxa och hoppa galopphopp en bit bort.. När jag kom hem efter ett par timmar var jag inte sen att följa med en vän ut och ta en öl... Jag ville verkligen inte sitta hemma i soffan med Isa nära... Det tog nästan 2 dygn innan jag vågade ta i min egen hund.. Isa stackaren förstod ju ingenting. Jag kände mig som en hemsk människa.
I tisdags började det kännas bättre och Isa kunde komma nära utan att jag mådde illa. Så det var med blandade känslor jag lämnade bort henne för att följa med G och hennes barnbarn ut i husbilen ett dygn..
Men vad händer någon timme efter vi parkerat husbilen. Jo hennes barnbarn ropar -en mus. Jag galopperar in i husbilen och smäller igen dörren efter mig.. Mycket riktigt, utanför är det en mus.
Uppenbarligen fel på den för den springer inte iväg.. Till slut får den 8 åriga hjälten upp musen i en plastmugg och har ytterligare en plastmugg som lock. Han går iväg och släpper den långt bort...
Efter ett tag tvingas jag mer eller mindre ut ur husbilen... Jag har full span åt alla håll. Har stenkoll på att dörren till husbilen är stängd ordentligt och inte står öppen en sekund mer än nödvändigt.
Morgonen efter så ska vi sätta oss på utsidan och äta frukost... Jag ser en mus, jag lovar...
Återigen tvingas jag ut ur husbilen. Sitter i stolen med benen högt och stirrar på bordet för jag vågar inte titta någon annanstans... I detta läget är det endast Gabriellas barnbarn som håller mig kvar.. Utan honom hade jag gått upp på vägen och liftat hem.. Ångesten var hög.
Men jag löser detta genom att resten av dagen hålla mig långt från husbilen. På klippan 1 m från vattnet, där kändes det ganska bra... Badade gjorde jag också flera gånger, för där i vattnet kände jag mig helt trygg.
Efter jag kom hem har det avtagit mer och mer för varje dag... Jag blinkar nästan normalt antal gånger när jag är ute och går. Jag öppnar inte papperskorgen med ett snabbt ryck eller med en pinne och basket-kastar inte Isas bajspåse däri. Isa får nosa i gräs, men ännu inte in i buskar.
Min fobiska hjärna säger att möss en gång för alla skall bevisa för mig att snacket om att de är mer rädda för mig än jag för dom är skitsnack... Och det är det.. Denna rädsla är så långt ifrån normal den kan bli... När jag skriver om det kan jag inte ha fötterna på golvet utan sitter som ett Z i soffan.. Jag mår illa i knäna och tårna krullar sig.
Ja jag ska nog söka för detta igen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar