Fick ett samtal. Glädjande besked. Allt en mor kan önska. Ändå vill jag bara gråta. Vägrar tro jag varit annat än till iaf 90% mitt bästa. I alla fall utifrån vad jag har kunnat och haft möjlighet att vara. Självklart har viljan alltid varit 100% men med facit i hand, så vet man. Bara att acceptera. Vi kan alla göra dumt. Även om 100% kommer från ett gott hjärta är det inte 100% som blir bra. Gör mig ont. Gör mig ledsen. Gör mig svag för ett ögonblick. Men jag kan inte göra något ogjort. Önskan om att ha gjort bättre finns. Vet att jag inte kan gå tillbaka å göra om å göra rätt. Känns tungt.. Vill men kan inte. Ingen kan gå tillbaka. Måste bara gå framåt och försöka göra bättre. Min hjärna vet jag gjort så mycket bäst. Mitt hjärta tvivlar. Varför ska gammalt komma tillbaka å få så mycket plats i hjärtat. Alla förlåt är sagda. Alla förlåt jag vet iaf.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar