Att bli publicerad får mig att känna mig mycket stolt, men också lite nervös.. Pressen på att alltid skriva bra och klokt finns, men nu har jag skrivit såpass länge och många gånger, att den känns mindre och mindre.. Har lärt mig att inte pressa mig själv och därmed inte ställa krav som ingen kräver. Men man känner ett visst ansvar. Framförallt när man inser att folk faktiskt läser. Unika människor som själva har en problematik. Man vill skriva de där kloka orden som gör att alla förstår och kan ta till sig å få hjälp av. Därför är jag glad att jag länge skrivit för en liten men kär skara unika människor.. Att successivt höja ribban och låta självförtroende växa i sakta mak. Att i liten skala växa och tro på att mina ord duger. Även de dagar jag bara skriver dravel. Som ni förstår så blev mitt förra inlägg publicerat på sidan Neurobloggarna :D
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar