UFON finns

Har inte länkat till fb sista dygnet och det syns lite på statistiken.. Men vitsen med bloggen var ju bland annat att inte slänga mig själv i ansiktet på folk. Så blandade känslor. Vill dela å tjäna pengar men ändå bara läsas av de som vill.. Självklart gör de ett val på fb om de vill lr inte, men.. Ja ja Inget världsligt problem så nog om det.

Ikväll börjar Attention-träffarna.. Ska bli jättekul och hoppas många kommer.. Vet att en ny unik människa ska komma.. Men hoppas att alla gamla kommer åxå. Har fått frågan vad de träffarna ger.. En jättesvår fråga att svara på i detalj. Vet bara att det GER JÄTTEMYCKET. Vi sitter där å fikar och pratar om ALLT. Vi skrattar med varann och inte åt varann (Stor skillnad). Vi delar våra korkade missar i vardagen. Ingen är ett större ufo än någon annan.. Och vi gläds med varann när vi har lyckats. Anhöriga (föräldrar, syskon, vänner) är också mycket välkomna.. Våra träffar kan vara bra för att få en förståelse för hur lika men unika vi är. Och att de kanske inte behöver vara jätteoroliga för hur det ska gå för deras barn i framtiden.. För visst har vi våra problem men det funkar. Och det finns hjälp att få. Är glad att bilden av att vi skulle vara lätt utvecklingsstörda är på väg bort. Ja vi har våra problem men vi är ofta otroligt intelligenta och snabbtänkta.. Vi har allt i huvudet. Men från tanke till handling händer tyvärr något. Inte alltid men... beror ofta på motivation och hur tråkigt vi tycker det är.

Det vi har gemensamt med utvecklingsstörda, downs syndrom å andra liknande unika människor är samma som vi har gemensamt med alla barn och detta anser jag vara en styrka.. Vi har nämligen som vuxna kvar förmågan Att leva i nuet. En förmåga att se det positiva. En förmåga att vara öppna med våra känslor. Förmågan att se människor. Något som iaf jag tycker ni "normalstörda" verkar ha lite svårare med när ni blivit "vuxna". Självklart har vi även förmågan att veta när var sak har sin tid och plats.. Men ibland blir det fel och vi kommer på det försent, men man lär sig av livet, åldern och erfarenhet.

Jag hade i många år krävande jobb med mycket ansvar.. Var chef och ansvarig för mycket pengar och andra människor. Så kom aldrig å säg vi inte kan.. Men vi behöver motivation och när min motivation på jobbet gjorde att min motivation till mitt hem och min älskade son blev lidande, så föll jag.. Min kropp tog slut. Det gick inte att vara bäst mamma samtidigt som man skulle ha bäst hem och vara bäst på jobbet. Ja jag har höga krav på mig själv. Men jag anser det inte finnes någon anledning varför inte alla ska få mitt bästa jag om de har med mig att göra.