Pappa och Jag

För 32 år sedan en måndag i april kom jag hem från skolan och fick reda på att min pappa inte levde längre. Glömmer aldrig... Hade två trappsteg kvar upp till köket när jag hör mamma i telefon. Jag tittar mellan spjälorna och ser granntanten sitta vid vårt köksbord, hon såg mig och hennes ögon blev jättestora. Jag förstod direkt. Vilket jag kan tycka är lite konstigt, Jag var bara 13 år.

Sen minns jag inte mycket på väldigt länge, mer än att alla va konstiga och tystnade när jag kom. Jag vill minns att jag var ute och seglade mycket med min vän Charlotta den sommaren. Jag minns jag var arg, för pappa hade lovat mig att vi skulle skaffa en e-jolle när jag växt ur vår optimist "Kajka".

Pappa byggde "Kajka". Och jag kommer ihåg hur de äldre ungdomarna som hängde vid Strandverket när han byggde, tyckte min pappa var så duktig och cool.

Jag älskade att segla. Jag var totalt värdelös i start på tävlingar, men vann ofta ändå. Pappa var så stolt... När de äldre barnen seglade var pappa ofta följebåt, och jag fick följa med.

Pappa och jag brukade leka isbrytare med vår båt på vintern. Men bara när det var lite is. Han hade nämligen varit iväg och gjort ett program om den stora gula isbrytaren.. Min pappa jobbade på Sveriges Radio som SVT hette då.

Han gjorde även ett reportage med Vargtass hemma hos Bert Karlsson. Jag fick en signerad LP och var så stolt. Men blev lite ledsen när en jobbarkompis till pappa retade mig och sa jag va kär i vargtass, det va pinsamt ;)

 Har så många fantastiska minnen av min pappa. Jag var pappas flicka. När han dog var jag tonåring men tyckte fortfarande om att leka med Lego och vara ute på havet och segla eller köra med vår stora plast-eka (isbrytaren). Pojkar va bara kompisar och jag kunde inte förstå varför jag skulle vilja fråga chans på någon och bli ihop.

Nu sitter jag här 45 år och grinar av längtan efter min pappa. Eftersom jag inget annat vet, är jag ju så säker på att om han levt idag hade han fortsatt hjälpa mig och funnits där när jag känt mig liten och ensam.

När någon vart dum mot mig hade han minsann kommit till mitt försvar. .

Är jag barnslig, ja, kanske men inte mindre min vuxna sanning för det.

Min hjärna är vuxen men känslorna kommer och ibland spelar det ingen roll vad hjärnan tänker.